Sedan det blev klart att Eva Eriksson skulle leda den nya djurskyddsutredningen och att situationen för hemlösa katter skulle vara en viktig fråga i den har kraven på ID-märkning av katter strömmat in till Länsstyrelsen i Karlstad där Eva Eriksson har sin arbetsplats.
– Jag har förstått att ID-märkning är ett önskemål från många kattvänner. Det jag vill veta är om en sådan ID-märkning verkligen kommer förbättra situationen. Det viktigaste tycker jag är att samhället skickar en signal om att den som tar hand om en katt också har ett ansvar för den. Men i utredningen ska vi förstås också se över hur lagstiftningen kan uttrycka att det är helt oacceptabelt att bara överge en katt man tagit hand om, säger Eva.
Hon betonar att utgångsläget för all djurskyddslagstiftning måste vara djurägarens ansvar. När jag då påpekar att ID-märkning av många anses vara en nödvändig förutsättning för att kunna utkräva ansvar av kattägare, som annars inte kan bindas till övergivna katter, svarar hon:
– Ja, men för att en ID-märkningslag ska fungera måste vi också hitta ett sätt att beivra brott mot den. Lagtexten måste visa att man begått en förseelse om man övergett en katt och man måste hitta rimliga påföljder för detta men det får vi titta närmare på under utredningsarbetet.
Eva säger att hon alltid bott på landet och haft katter på gården. Just nu är Bull tjänstgörande katt på gården utanför Tidaholm. Han är ganska bra på att se till att han får förbli ensam katt på gården, påpekar Eva med ett skratt.
Hon tror han har ett ganska idealiskt kattliv där han kan jaga när han vill och umgås med människor när han har lust med det. Möjligen, funderar Eva, har det blivit lite tråkigare för honom på gården sedan Eva och hennes man gjorde sig av med korna för något år sedan. Men hon tillägger att hon vet att Bull brukar besöka granngården där det fortfarande finns djur.
Jag funderar om en orsak till att katten är så sällsynt i lagtexten kan vara att den traditionellt betraktats som ett fritt djur och att man därför inte velat reglera dess tillvaro.
– Om jag ser på min katt tycker jag att han utstrålar frihet. Jag kan se hur han tänker att ingen bestämmer över honom i hans revir. Visst har det betydelse för vår inställning till katten. En katt klarar sig ju, till skillnad från hunden, ganska mycket själv i rätt miljö. Men idag har kattens roll förändrats, konstaterar Eva och tillägger.
– I en familj kan en katt ha lika hög status som en hund men i samhället har nog fortfarande hunden högre status eftersom vi brukar den till så många olika saker. Sedan är ju hundens liv mer reglerat eftersom den kan utgöra ett hot för tredje person.
Jag frågar om inte kattens frihetsbehov ibland används som en ursäkt av djurägare som inte tar ansvar för sina djur och det håller hon med om.
– Visst kan det vara så men det är ju i så fall oansvarigt av de kattägarna. Även om katten mår bäst när den har frihet så är den ju inget vilt djur utan ett domesticerat djur som har vant sig vid vårt stöd. Kattens frihet är viktig men de har ändå andra behov som gör det omöjligt att ta frihetsbehovet som en ursäkt för att låta katten löpa helt fritt utan kontroll, menar Eva.
Norge införde från årsskiftet en ID-märkningslag av ungefär den typ som många svenska kattvänner förespråkar. Eva säger att hon beställt den norska lagtexten och att man inom utredningen är väldigt intresserade av hur den norska diskussionen lett fram till den nya lagen.
– Jag har heller inte klart för mig vilka påföljder som brott mot den nya lagen kommer få. En lag måste vara väldigt tydlig; vilken myndighet ska kontrollera efterlevnaden, hur ska brotten bevisas och vad blir påföljden. Det är inte intressant att införa en ID-märkningslag bara för att många önskar sig en sådan, menar Eva.
I slutet av 90-talet arbetade jordbruksdepartementet under sin dåvarande minister Annika Åhnberg fram ett förslag om ID-märkning av katt. Förslaget stoppades dock innan det nådde riksdagen.
– Jag minns det för jag satt i riksdagen då men jag är inte säker på varför det stoppades. Frågan var uppe i utskotten men troligen var det just påföljdsfrågan och frågan om vilken myndighet som skulle bekosta genomförandet av ID-märkningssystemet som fick hela förslaget på fall innan det hann bli en proposition, säger Eva.
I lagrådsremissen om tillsynen över hundar och katter från 1997 föreslås att dessa djur ska vara ID-märkta inom tättbebyggt område. Lösspringande omärkta djur ska enligt förslaget kunna omhändertas. Om ägaren vill ha djuret tillbaka måste vederbörande betala för omhändertagandet. Gör ingen anspråk på djuret har myndigheten rätt att sälja djuret. Så såg förslaget ut i korthet men det stoppades alltså innan riksdagspolitikerna fick rösta om det.
– Antagligen är det så att den som överger sin katt inte kommer att gå och hämta den om den blir omhändertagen. Därför tycker jag det är mer intressant att genom opinionsbildningen sprida synen att man inte ska skaffa katt om man inte är beredd att ta hand om den under hela dess liv, säger Eva.
KUNSKAPSKRAV PÅ DJURÄGARE
Hon tycker att utredningen bör belysa frågan om samhället kan ställa kunskapskrav på de människor som köper djur. Bristen på kunskap drabbar inte bara katter utan många olika husdjur som köps utan större förkunskaper.
– Alla människor är inte lämpliga att ha djur och kanske behöver vi något slags certifiering för att man har kunskap om beteende och behov hos det djur man vill skaffa, funderar Eva.
Problemet med ett sådant krav är att det i dagens läge är så lätt att få tag i katter. De säljs oftast av privatpersoner utan någon som helst samhällelig kontroll. Dessutom gör de låga priserna – allt från en krona tassen till några hundralappar – att beslutet att köpa katt ofta fattas ganska lättvindigt.
– Stor tillgång leder lätt till missbruk men jag vet inte hur samhället ska kunna ställa kunskapskrav på de djurägare som inte är tillräckligt intresserade av de djur de köper, säger Eva och tillägger:
– Jag tror att samhällets signal om djurägares ansvar måste förknippas med något slags påföljd om signalen ska höras. Å andra sidan är samhällsmoralen något som framför allt styrs av människors självkontroll och den sociala kontrollen människor emellan. De som skaffar en sommarkatt till sina barn är knappast helt opåverkbara av omgivningens attityder.
Hon exemplifierar med trafiksäkerhetskampanjen Herr Gårman som var aktuell när hon själv hade barn. Där ingick bland annat en visa om att man skulle se sig om åt båda hållen innan man gick över gatan.
– Jag tror att den kampanjen blev en sådan succé eftersom den gick via barnen till föräldrarna. Som mormor och mamma har jag alltid blivit påmind av barn och barnbarn om att man ska se sig för. En kampanj för katters värde som engagerar både barn och vuxna kan förändra opinionen. Det räcker inte med en ID-märkningslag om inte folks inställning ändras. Även lagen mot barnaga fungerar ju främst på grund av den starka folkopinionen och den sociala kontrollen mellan människor, framhåller Eva.
BETONAR DJURÄGARENS ANSVAR
Hon tror också att opinionsbildning skulle vara mer positivt för kattens ställning än ett omfattande kontrollsystem för att komma åt dem som inte tar ansvar för sina katter. Men i det här läget när utredningen just börjat arbeta vill hon varken uttala sig för eller emot ID-märkning.
Hon medger också att den stora tillgången på katter är en orsak till att katter av vissa behandlas oansvarigt men hon vill inte uttala sig om det kan vara ett samhällsansvar att, exempelvis genom kastreringskampanjer, minska utbudet och på så vis höja kattens status.
– Mitt utgångsläge är att kattägaren har ett huvudansvar för hela kattens liv och för dess avkommor. Även här upplever jag att det fungerar bättre på landet än i stan. För oss var det en självklarhet att låta kastrera Bull. Ingen bonde vill ha hur många katter som helst, säger Eva.
En annan uppgift för utredningen blir att ta ställning till hur förvildade katter, som inte har någon vana av människor, ska behandlas. Jag beskriver för henne hur några föreningar i Sverige och många fler i andra länder fångar in, kastrerar och återplacerar förvildade katter för att på så sätt förhindra att sådana här kattkolonier växer obehindrat.
– Jag tror det är viktigt att vi lyssnar till vad forskare har att säga om behoven hos dessa vilda katter. Jag har ingen bra lösning men tycker inte det låter så bra att fånga in och återplacera förvildade katter. Det krävs enormt engagemang om dessa katter ska få det bra, säger Eva.
Hon uppskattar det stora engagemanget hos djurskyddsföreningar och katthem men tror att en framgångsrik opinionsbildning för kattens sak måste ha samhället som avsändare.
– Kattföreningarna som ligger bakom många av de kort jag får om ID-märkning gör förstås ett fantastiskt arbete men jag tror att en opinionsbildning som ska ha effekt på den stora massan av vanliga kattägare inte kan komma från dem utan måste ha en mer officiell avsändare. Det är en sak vi måste jobba med i utredningen, tycker Eva.
Djurskyddsutreningen har nyligen inlett det arbete som ska resultera i ett färdigt förslag i januari 2011. Än så länge har bara arbetet strukturerats i olika arbetsgrupper som ska utreda olika delar av djurskyddslagen.
– Dessa representanter ska i sin tur konsultera olika aktörer inom kattvärlden för att samla in olika synpunkter. Det är ett svårt område att utreda eftersom det finns så många som är så engagerade och tror att de vet bäst. Så de som arbetar i utredningen måste både vara goda lyssnare och ha integritet nog för att kunna se på problemet ur flera synvinklar. Vi måste också ta hänsyn till nordisk och europeisk lagstiftning men syftet är klart. Djurskyddet ska bli bättre och ta hänsyn till all ny forskning som kommit kring djurs beteende och behov sedan den nuvarande djurskyddslagen skrevs, förklarar Eva.
