Text och bild: Åke Steinwall
I Kåge bor Lena Lundmark med sibirierhonorna Cleo och Inessa och kattungen Ninka. Denna eftermiddag har ett gäng sibirieruppfödare samlats hemma hos Lena för att berätta för mig om sitt speciella samarbete. Kaffe och bullar ställs fram på bordet och samtalet kommer snabbt igång. Det märks att dessa kvinnor känner varandra väl.
– En viktig anledning till att vi blivit så många sibirieruppfödare här är väl att Vera Brännström, som då hette Marklin, bodde här i Skellefteå när hon upptäckte att det inte fanns några sibiriska katter i Sverige. Tillsammans med sin arbetskamrat Gunilla Wikström, som kunde ordna en karantän, importerade hon de första sibirierna för åtta år sedan, säger Lena Lundmark.
– Det har blivit sibiriertätt i flera av de städer där uppfödare började tidigt med rasen. Vera flyttade ju till Arboga och kring henne har det blivit flera uppfödare liksom i Sundsvall och Stockholm där det också föddes upp kullar redan 2001, tillägger Monica Wennersten.
Sibirisk katt anses härstamma från tamkatter som flyttat till Sibirien med de ryssar som koloniserade Sibirien på 1700-talet. Den långa, vattenavstötande pälsen kan eventuellt ha utvecklats genom att små vilda kattdjur parade sig med tamkatter. Ryska långhårskatter ställdes ut i Europa redan på 1800-talet men sedan dröjde det till 90-talet då de dök upp igen på västerländska utställningar under namnet sibirisk katt.
De följande åren etablerade sig rasen i flera europeiska länder och 1997 godkändes den av det internationella kattsportsförbundet FIFe. Till Finland kom sibirier redan 1992 men det var alltså först 2000 som de tio första sibiriska katterna kom till Sverige.
Två viktiga förutsättningar för att det skulle fungera att importera en ny kattras från Ryssland uppfylldes genom att Gunilla Wikström byggde en karantän i sitt hem och genom att veterinär Gertrud Burman ställde upp som karantänsveterinär. Den karantänen använde Gunilla även vid sin tredje import då hon samarbetade med en annan ryska; Olga Khalkina. Tillsammans med Gunillas dotter reste de till fyra sibiriska orter och köpte sju katter. Under den resan besökte de också en kattutställning i Krasnojarsk. Vid den andra importen gick det sämre då de använde en misskött karantänsanläggning i södra Sverige. Katterna dog i karantänen men Gunilla och de andra kattimportörerna fick ersättning av Jordbruksverket.
RYSK-SVENSKT SAMARBETE
– Jag tror det var väldigt viktigt att det var en ryska och en svenska som samarbetade om importen. Det är mycket pappersarbete och någon kunde lätt ha blivit lurad om de inte förstått språket och de båda ländernas olika regler, menar Monica Wennersten.
Hon var en av de första som köpte katt av importören Gunilla Wikström. I ett TV-program hade hon sett Gunilla visa upp och berätta om den nya rasen och Monica blev genast intresserad. Hon besökte Gunilla och köpte en dräktig hona från första importen av henne. Tre veckor efter det hade hon fyra sibirierungar och var som hon säger ”helt såld på rasen”. Under de sju år som gått sedan dess har hon själv köpt och sålt många katter både inom- och utomlands. I Skellefteå är hon lokal samordnare för Sällskapet sibirisk katt och fungerar som ett slags sammankallande för de regelbundna träffar som många av sibirieruppfödarna i Skellefteå kommun deltar i. Jag låter frågan om varför de fastnat för just sibirier gå runt i gruppen.
– Jag hade haft hund förut men letade efter en långhårig raskatt när jag fick höra talas om att det importerats en ny ras till Skellefteå och då blev jag förstås nyfiken. Jag blev först fodervärd för en av Monicas katter som importerats från Tyskland och senare har hon hållit kontakten och inspirerat oss andra till att bli uppfödare, säger Lena Lundmark.
LOCKAR ALLERGIKER
– Ja, man måste verkligen ge Monica en eloge för att hon varit spindeln i nätet och fått till ett så underbart samarbete mellan oss. Vi köpte vår första katt av Monica efter att vi hört att det funkade att ha sibirisk katt även för allergiker. Sedan dess har Monica alltid funnits till hands när det behövts, tilläger Elisabeth Fuhrman.
– Jag är också jätteallergisk och mådde väldigt dåligt när jag bodde hemma där vi hade husdjur. När jag flyttade hemifrån började jag må bättre och accepterade motvilligt att jag nog måste leva utan djur. Men så fick jag via en kompis till min pappa höra talas om att man som allergiker kunde ha sibirisk katt. Jag blev förstås nyfiken och åkte och hälsade på en sibirieruppfödare. Jag reagerade inte alls på hennes katter så det slutade med att jag köpte katt av henne, berättar Susanne Karlsson.
Hon tillägger att det inte är alla kattallergiker som klarar av sibirier men att många gör det beror på att sibirisk katt har låga halter av enzymet Fld1 som orsakar den allergiska reaktionen. Halten av det här enzymet kan variera från katt till katt och i USA förekommer tester där katter med höga halter av Fld1 tas ur aveln. I Sverige förmedlar Sällskapet Sibirisk katt istället kontakt med testhem där presumtiva allergiska kattköpare kan testa om de får några allergiska reaktioner av att träffa sibiriska katter.
– Jag har tänkt beställa ett testkit från USA för att bara för skojs skull undersöka hur höga halter av det här enzymet mina katter har men jag tror aldrig att sådana här tester kommer att användas inom den svenska aveln för att kunna garantera allergifria katter, säger Susanne.
– Nej, om vi bara skulle använda de katter som har lägst enzymhalter skulle avelsbasen i Sverige bli för liten och det skulle uppstå inavelsproblem istället, tillägger Elisabeth.
– Jag skaffade också sibirier för att jag hört ryktet om att allergiker kunde ha dem. Jag trodde inte det var sant förrän jag testat själv. Enda gången jag reagerar lite grann är när jag har kattungar hemma, säger Anna-Lena Andersson.
– Vi lovar aldrig något när det gäller allergi och säljer inte någon katt till allergiker förrän de testat genom att besöka rasen. Vi rekommenderar alla intresserade allergiker att besöka ett hem med sibiriska katter minst två gånger under en vecka, förklarar Monica.
– De flesta allergiker reagerar ju mindre på sibirisk katt än på andra katter men för dem som är svårt allergiska kanske det inte går med sibirier heller så man måste testa. Det är väldigt individuellt både vad gäller katter och människor. Om det inte fungerar när en köpare besöker mina katter kan jag hänvisa dem till någon av mina kompisar här, konstaterar Lena.
Men det är inte alltid det fungerar trots tester. Lena berättar om en familj som testade med flera besök men där allergibesvären ändå blev för svåra en vecka efter att kattungen flyttat in.
– Eftersom det hade gått så kort tid så köpte jag tillbaka katten. Det fungerade eftersom mamman kunde ta tillbaka sin unge i kullen. Har det gått för lång tid så är det inte säkert att ungen accepteras av sin mamma längre. Dessutom vill man ju som uppfödare inte att alltför många ska komma tillbaka med katterna så man försöker lära känna köparna i förväg så man är säker på att köpet är genomtänkt och seriöst, menar Lena.
– Om man är allergiker måste man ju tänka igenom vilka allergibesvär man kan stå ut med och vad man ska göra om det inte fungerar. Jag brukar fråga efter en plan B – som till exempel att katten får flytta till farmor eller någon annan släkting om den inte kan bo kvar. En sådan lösning kan vara lättare att acceptera för eventuella barn i familjen, menar Susanne.
LIKNANDE RASER
Erika Edvardsson hade egentligen tänkt skaffa en maine coon när hon via sin mamma som var dagmamma åt Monica Wennerstens barn fick träffa hennes sibirier.
– Först blev jag fodervärd åt Monica och sedan köpte jag en katt av henne. Jag har aldrig ångrat att jag valde sibirier istället för maine coon, säger Erika.
Just de två raserna blandas dock ofta ihop med varandra och med norsk skogkatt. Alla är långhåriga katter med tofsar på öronen. När jag frågar om de här sammanblandningarna är vanliga nickar alla runt bordet.
– Ja, många undrar om våra katter är skogisar men det är ju lite svårt att förklara skillnaderna utan att trampa någon på tårna. Maine coon är ju större och har ett fyrkantigare ansikte medan skogisen har ett mer triangulärt utseende medan våra ”sibbar” inte har lika typat utseende ännu men ansiktena ska väl vara mer rektangulära, säger Susanne.
Monica menar att folk i allmänhet kallar alla långhåriga katter för skogisar eller halvskogisar. Hon tycker dock att sibirisk katt är mer omtalade för sin allergivänlighet – än sitt utseenden.
– Sibirier ser lite olika ut beroende på vilket område de kommer ifrån. Men vi som har vant oss vid rasen har inga problem att skilja en vuxen sibirier från en maine coon eller en norsk skogkatt. Kattungar däremot kan vara lite svårare att skilja åt, menar Lena.
Hon tillägger att sibirisk katt har haft det lite trögt under de första åren på svenska kattutställningar. På senare år har dock domarna börjat få upp ögonen för dem och det händer då och då att sibirier vinner priser och besegrar mer kända raskatter som maine coon och norsk skogkatt.
– Ett problem för oss här uppe i Norrland är att vi har så långa avstånd så det blir inte så många utställningar som vi har råd och tid att åka till och visa upp våra katter. Hösten 2007 hölls rasseminariet här i Skellefteå och uppfödare från hela landet som Stockholm, Sundsvall och andra ställen deltog. Eftersom det finns grupper av uppfödare på olika ställen så har det utvecklats små skillnader i katternas utseende. Därför är det viktigt att vi parar katter från olika orter och att vi här i Skellefteå samarbetar när vi köper in katter. Det blir både billigare och bättre, konstaterar Susanne.
– Vi brukar ringa runt till alla som vi sålt katter till och peppa dem att ställa ut då vi ska ha utställning i Skellefteå, så finns vi där som hjälp och stöd och vi har roligt och njuter av varandras katter och hoppas på framgångar, säger Monica Wennersten.
Flera katter har importerats från Tyskland men bara några få har köpts direkt från Ryssland. Många är tveksamma på grund av språksvårigheter, smittorisker och korruption.
– Rasen är ändå ganska stor nere på kontinenten så det känns bättre att samarbeta med länder som har samma regler som vi har, menar Lena.
Den lokala Skellefteå-gruppen inom Sällskapet sibirisk katt har ett par officiella träffar per år men sedan träffas många av uppfödarna i större eller mindre grupper då och då. De flesta av uppfödarna känner varandra väl och så snart någon har kattungar brukar man träffas för att titta på de små.
– Sedan har det ju blivit så att vissa kan mer om vissa saker så det finns alltid någon att fråga. Några kan vissa saker och andra är bättre på andra saker. Alla försöker hjälpa alla, det är jätteskönt, tycker Elisabeth.
– Ja, det finns alltid någon att ringa, om inte annat för att bolla sina tankar och idéer med. Vi kan också förmedla kontakter för kattungeköpare som kanske vill någon pälsfärg som man inte själv har. Genom att vi hjälpts åt så mycket har vi blivit goda vänner och har väldigt roligt ihop. Sedan har gruppen blivit större genom att grannar och vänner fått nys om hur roligt vi kattkompisar har det, tillägger Lena.
– Det var i ett samtal med andra uppfödare inom kattklubben Solkatten som någon frågade hur det kom sig att vi sibirieruppfödare samarbetade så bra när det inte alls var självklart i många andra raser. Då sa en annan klubbmedlem lite avundsjukt: ”Ni sibb-uppfödare är ju en sekt!”, berättar Susanne.
– Det var förstås ett skämt men vi tar det som en komplimang. Jag tror att vi har ett ovanligt öppet samarbete. Vi tar en kopp kaffe och sedan berättar alla om sina planer och sedan löser vi eventuella problem tillsammans. Sedan bjuder vi ständigt in kattunge-köpare och andra att vara med i vårt samarbete, tillägger Lena.
