Text: Elisabeth Rosendahl Bild: Margareta Brisell Axelsson
Midsommardagen för tre år sedan ringde jag djursjukhuset på vår semesterort i Skåne. Vår hankatt, Gustaf, hade under några dagar inte ätit, bara kräkts. Låg helt utslagen på golvet. Kunde inte lockas av något.
”Jodå, kom hit. Vi avlivar katter även idag. Det kostar förstås lite mera men…”
Jag åkte dit och satt en lång stund i väntrummet. Mycket folk och många djur. Vi väntade på att bli mottagna i receptionen. Då piggnade Gustaf plötsligt till. Betydligt. Han satt upp i buren och såg vädjande på mig med sina stora blå ögon. Han såg ut som vanligt faktiskt. Eller ville jag så gärna se honom så? Jag hade en klump i magen. Ett svårt beslut var det att ringa till djursjukhuset. Svårt var det att åka iväg. Lätt blev det plötsligt att ta kattburen och springa ut i bilen och åka hem. Vi talades vid i bilen som vanligt Gustaf och jag. Jag parkerade, gick upp för fyra trappor, öppnade dörren och kattburen för att Gustaf själv skulle gå över tröskeln som han brukade. Han gick ur buren men lade sig sedan i trapphallen på det kalla stengolvet framför tröskeln. Krafterna var slut.
Vi genomled ytterligare en natt, men nästa dag åkte jag in igen. Nu beslutsam. Gustaf skulle inte lida för att jag var feg. Jag kom direkt till receptionen, tvekade när jag skulle betala avlivning medan han ännu levde. Kunde jag inte få vänta till efteråt? Nej, det gick inte.
Jag satt en stund i kattrummet ensam med Gustaf. Jag hade kvittot på avlivning i handen. Han sov ibland, tittade på mig ibland. En känsla jag har svårt att ge ord.
Veterinären såg avlivning som klokt. ”Vi kan ge en spruta och förlänga hans liv några veckor kanske. Han har troligen diabetes eller njursvikt. Vill du vara med?”
”……..du behöver inte. Vi har ett avskilt, skönt rum. Vi gör det med en gång. Han får ligga i knäet hos en djurskötare, får en avslappningsspruta och somnar sedan in efter avlivningssprutan, som inte känns”.
Jag fegade ur. Har ångrat det. Gustaf borde fått en sista chans att känna lukten av matte, lyssna till rösten han var van vid, känna välbekanta smekningar. Trygghet inbillar jag mig. Men mest har jag ångrat det för min egen skull – jag skulle tagit ett ordentligt farväl.
Körde ner till vår utsiktsplats vid Öresund. Var ensam där. Grät. Störtfloder. Länge. Visste inte att jag hade tillgång till så mycket gråt. Lättnad efter spänningen till en del. Ångesten över beslutet att avliva och över makten och skyldigheten att fatta detta beslut, javisst. Men saknaden och tomrummet efter vår lille gosige Gustaf gjorde väldigt ont.
Hur skulle Ester reagera? Hon var vår honkatt och syster till Gustaf. Det var aldrig meningen att vi skulle ha henne egentligen. Det var Gustaf bara några dagar gammal, som vann vårt hjärta. Men eftersom vi bodde i lägenhet i en storstad behövde katten sällskap ansåg vi. Det fick bli Ester. Ingen annan ville ha henne. Hon var liten och gråspräcklig med ilsket röda strimmor lite här och där. Ganska ful enligt alla som charmades av Gustafs robusta, tillgivna och något inställsamma skapelse. Men hon kunde väl duga som sällskapsdam.
Relationen mellan kattsyskonen var bra under många år. De låg ofta och sov tillsammans, jagade dammtussar ihop och tvättade varandra – möjligen var det främst Ester som var aktiv när det gällde det sistnämnda medan Gustaf mest njöt. Men förövrigt var de väldigt olika. Ester var försiktig, undersökande, misstänksam. Gick mest undan när besökare kom. Gustaf hoppade upp i knäet på alla. Han var ju så söt och trivsam. Alla gillade honom. Hon var ful och blyg.
Vi vet egentligen inte om Ester saknade Gustaf. Det verkade inte så. Men vad som rör sig i katters väsen vet ingen. Hon fick nu mycket uppmärksamhet förstås. Hon började bli alltmer tillgiven – det fanns ju ett stort utrymme hos oss för det. Kunde sova var som helst utan att vara på sin vakt. Blev aldrig påhoppad av annan katt och slapp slagsmål. Hon intog hela reviret med höjd, glad svansföring och mycket prat: ”Här är jag, jag finns kvar, jag kan fylla alla era kattbehov om jag får chansen, var inte ledsna”. Ester började äta ordentligt, pälsen glänste och leksakerna letades fram och användes. ”Kom och kicka boll med mig. Jag vill och kan. Så härligt att få lite uppmärksamhet, att få vara i centrum. Jag kan nog stå ut med att vara innekatt ett bra tag till”.
Ester blev nu alltmer mattes katt. Hon satt bredvid huvudkudden på morgonen och lade då och då en klofri tass på mattes kind för att påminna om att det var dags att gå upp. Det var matte som skulle ge mat. Att husse redan var uppe och hade serverat i köket brydde henne inte. När matte tog sin morgonfika kunde Ester också i lugn och ro äta sin frukost. Uppdraget var utfört. Matte var uppe. Husse var lite undrande. Tyckte kattan inte om honom? Han hade lite dåligt samvete för att han föredragit Gustaf och ofta påpekat att Ester var en ful katt, mager, tovig, spräcklig och skrikig. Men var hon det egentligen? Ester hade som den fula ankungen förvandlats till en vacker svan. Mycket handlade om att en glad katt är en vacker katt. Men inte allt. Esters päls hade nått en vacker färgmättnad, en brun tigrering, där den tidigare lite grälla röda färgen mjuknat. Hennes vita tassar, nos och bröst framträdde på ett smickrande sätt. Hon var helt enkelt en ovanligt vacker katt med regelbunden teckning. Det tog många år innan hon vågade lita på oss, som hade varit så upptagna med hennes charmige bror. Men när hon nu gjorde det var det med alla sinnen och en helt ny attityd.
Varför får jag ofta känslan av att du, Ester, vet något som jag inte vet? Något om mig. Något om tillvaron. Något om andra världar. Ibland ser du någon i rummet som jag inte ser. Du stirrar intensivt och följer någons rörelse med din blick. Då står allt stilla. Rummet blir laddat med en annan dimension. Vad ser du? Vem ser du? Vilken gåva har du som jag inte har? Din blick är outgrundlig, inger respekt. Du bär hälsning från en annan tid, en annan värld. Urtid. Osynlig värld. Och visdom.
Nu är Ester gammal och ska bara ha det bästa: sköna viloplatser, värme, goa plädar och sällskap då hon själv påkallar det. Hon hoppar inte så ofta upp i ett knä. Men när vi går förbi där hon ligger vänder hon ibland upp sin vita kind för att bli smekt en stund. Vi tackar och tar emot.
