Text och bild: Åke Steinwall
– Enligt katthemets kontrakt heter katten Rosa men för mig som kommer från landet är det ett konamn så jag kallar henne Misse, förklarar Ingrid när vi slår oss ner i köket efter att ha hälsat på Misse som ligger och vilar i en fåtölj.
I kontraktet står det att Misse är född någon gång under 2006. Det var i november 2007 som Misse kom till Ingrid. Hennes dotter Elisabeth kontaktade Kattfonden eftersom hon tyckte att mamma Ingrid behövde lite sällskap.
– Min dotter har haft katt i många år och jag brukar kela med dem när jag hälsar på henne uppe i Norrland där hon bor. Jag hade inte tänkt skaffa katt själv men blev ändå glad när Elisabeth ordnade det här, säger Ingrid.
När överenskommelsen var klar kom två personer från katthemmet med två katter. De försökte övertala Ingrid att ta hand om den lugnare hankatten de hade med sig men Ingrid hade bestämt sig: Hon tyckte hankatten var för stor och ville ha en honkatt. Det blev Rosa alias Misse.
– När hon kom till mig var hon så skygg och jag förstår inte hur de lyckades få in henne i transportburen när de skulle ta hit henne. Genast när jag släppte ut henne i lägenheten sprang hon och gömde sig under makens säng som står kvar här, berättar Ingrid.
Ingrid sköt in en dyna från balkongstolen tillsammans med en pläd under sängen. Sedan fick den platsen bli Misses varma och trygga reträttplats. Dit går hon fortfarande när det kommer någon främmande på besök.
– Det dröjde några veckor innan hon kom fram från sitt gömställe. Från början kom hon bara fram och åt på natten. Sedan började hon också leka på natten. Nu vågar hon vara framme så länge vi är ensamma hemma, menar Ingrid.
Misse har inte visa något större intresse för att gå ut. En gång var hon framme och nosade men det räckte med att Ingrid sa nej för att Misse skulle vända och gå in i lägenheten igen.
– Hon är ganska kräsen och äter varken fisk eller kött. Jag har provat många sorter men den enda acceptabla är Friskies portionspåsar med smaken Kött och Lever. Hon äter okså lite torrfoder men det är svårt att se hur mycket hon dricker, konstaterar Ingrid.
Ingrid är glad för att Misse nu har lugnat ner sig och att de båda nu har en ganska bra relation. Enligt kontraktet kommer Kattfonden se till att katten får ett nytt hem den dagen Ingrid inte längre kan ta hand om den. Men hon oroar sig för hur det ska gå till i praktiken.
– Misse är så skygg för alla andra människor. När två personer från Kattfonden kom hit för att klippa hennes klor så blev Misse alldeles vild. Hon rev och slet för att komma loss och de fick åka härifrån utan att ha fått klippa hennes långa klor. När hon var som mest upphetsad rev hon ner en blomkruka från fönsterbrädan och bajsade där, minns Ingrid.
Efter den händelsen fick Ingrid ett erbjudande från Kattfonden att få byta till en lugnare katt men då tackade hon nej. Hon tyckte att hon kommit en bit på vägen med Misse och ville inte börja om från början.
– Det var en av min dotters katter, Sotis, som var väldlgt glad i mig. Han skulle gosa med mig varje kväll när jag var där. Misse är inte lika kelig som Sotis var men hon är väldigt trevlig mot mig men när min dotter var här och hälsade på fick hon aldrig se katten. Bara när hon stod på knä och kikade in under sängen kunde hon se lite av huvudet. Hade Elisabet stannat över natten kanske Misse hade visat sig lite grann för henne.
När dottern hade åkt kom Misse fram och gick sedan jamande runt och nosade på alla platser där Elisabeth hade varit. Antagligen kände hon doften av Elisabeths egna katter. Bara två av Ingrids besökande väninnor har fått syn på katten. Ingrid tror det beror på att dessa kvinnor talar med lugn och lågmäld röst.
– Hon gillar att vara med när jag stickar. Så fort hon hör klirret från mina sticknålar kommer hon och lägger sig tätt intill mig och då vill hon bli kliad bakom öronen. Om jag tänder lampan för att se bättre när jag läser eller stickar så lägger hon tassen över ögonen för att inte bli bländad. Hon är så god och klok, tycker Ingrid.
Ingrid är uppväxt på Seskarö utanför Haparanda men flyttade till Stockholm 1946 där hon träffade sin man. De fick 60 år tillsammans men de senaste åren har Ingrid levt ensam tills Misse flyttade in. På somrarna brukar hon ofta besöka sin dotter som bosatt sig utanför Dorotea i Västerbotten men nu drar hon sig för att lämna Misse ensam.
– Jag kan visserligen få plats för henne på kattpensionat men jag vill helst inte flytta på katten när hon är så otrygg. En granne har också erbjudit sig att komma hit och mata katten men jag vill inte lämna henne ensam under en vecka, tio dagar som det måste bli om jag ska åka till Norrland.
Ingrid hoppas hon får många år med Misse för hon vill helst att katten ska slippa byta hem igen. Hon har sett TV-serien Hitta hem och förstått att det finns många katter som är lika skygga som Misse.
– Hon hade nog inte trivts i en barnfamilj. Det känns som om hon hamnat helt rätt hos mig där det är tyst och lugnt, menar Ingrid.
– Jag hade väl tänkt tanken att skaffa katt men det hade nog aldrig blivit av om inte min dotter tagit kontakt med Kattfonden. Nu trivs vi väldigt bra tillsammans. Hon springer och leker mycket när jag är hemma och ligger gärna och vilar intill mig. Men jag märker att hon blir orolig om jag tar fram en väska för att packa. Min dotter säger att hon kommer att gå och lägga sig att sova när jag väl åkt men jag vill inte lämna henne orolig och ensam, säger Ingrid.
När Kattfonden startade projektet Hälsokatt i början av 2000-talet presenterades verksamheten som en möjlighet för äldre och inte helt friska människor att kunna leasa en katt. Uttrycket leasa har man lämnat nu men grundtanken är densamma,
– Vi vet att många gamla och sjuka säger att de inte vågar skaffa katt eftersom de inte vet vem som ska ta hand om katten om de blir sjuka eller dör. Därför skriver vi kontrakt där vi lovar den blivande kattägaren att vi tar tillbaka katten till katthemmet den dagen de inte längre kan ta hand om den, förklarar Lena Engen, föreståndare för Solgläntans katthem i Vallentuna som drivs av Kattfonden.
Tanken är att någon från katthemmet ska ringa kattägaren en gång i månaden för att höra efter om allt går bra eller om kattägaren behöver hjälp med något. Ursprungligen fanns en idé om att någon från Kattfonden skulle leverera mat och sand till kattägaren eftersom sådant kan vara tungt att bära hem för äldre människor.
– Men det blev för dyrt för kattägaren. Det är bättre att de handlar det de kan handla själva och så kontaktar oss när de behöver hjälp, till exempel med att ta katten till veterinären, förklarar Lena.
Hittills har kattägaren inte köpt katten utan bara åtagit sig att ta hand om den mot löfte att få lämna tillbaka den den dagen de inte längre kan ta hand om den. Nu kommer dock Kattfonden börja ta betalt för hälsokatterna eftersom de märkt att kattägarna gärna vill betala för dem och se dem som sina katter även om de har löfte om att få lämna tillbaka dem när det behövs.
– Jag hoppas att fler katthem runt om i landet tar upp idén så att fler äldre vågar skaffa katt. Det är ett gott sällskap om man kan vara trygg för att katten får det bra om man själv råkar ut för någonting, menar Lena.
