Fjärde vinnarnovellen av anonym deltagare
Säg hej då till Tiger

Bild: Margareta Brisell Axelsson

När den lilla grårandiga kattungen vaknade på morgnarna gäspade han alltid stort och sträckte behagfullt på sig. Så fick han en ordentlig portion av sin favoritmat, som han slök som om han inte hade sett en matbit på veckor. Först efter det lyftes han upp av ett par försiktiga händer och placerades i mattes knä, där han spinnande tog in den gryende dagens välbekanta men ändå intressanta dofter.
Efter denna lugna stund blev det genast mycket livligare i den lilla stugan. Lillmatte och lillhusse vaknade och skulle äta frukost, så vaknade även husse, och sedan var det full rulle ända till kvällen. Det passade utmärkt för en pigg liten kattpojke som upplevde sin allra första sommar här i världen.
”Tiger” kallade de honom, och det var ett ord som han kände väl igen. ”Tiger!” ropade de innan de ställde ned den välfyllda matskålen, ”Tiger!” ropade de när de skulle stänga dörren på kvällen och katten var kvar ute i den milda kvällsluften, ”Tiger!” ropade de när han förtjust vässade sina klor på den inbjudande fåtöljen. Vad ”Tiger” egentligen betydde förstod kattungen inte, men han visste att det var ett ord som var reserverat endast för honom.
När det var vackert väder ute sprang Tiger genom gräset och utforskade den spännande trädgården, och när det det regnade stannade han inne tillsammans med hussarna och mattarna och lekte med allehanda intressanta små saker.
En solig dag vaknade den randiga katten som alltid tidigt på morgonen och fick sin goda mat, men efter det verkade saker och ting inte fortsätta som de brukade. Matte gick omkring i stugan och packade ned saker i väskor, och när de andra människorna vaknade började de göra detsamma. Tiger tittade nyfiket på och tassade hjälpfullt till allt som rörde på sig och blev utplockad ur väskorna minst ett dussin gånger.
När så husses stora händer försiktigt lyfte upp honom började han genast att spinna. Husse pratade som vanligt med honom fast Tiger förstås inte alls förstod vad han sade. Så när husse sade, ”Säg hej då till Tiger” till lillmatte och lillhusse så visste han inte alls vad det kunde betyda, och inte heller förstod han barnens svar eller när husse försäkrade dem, ”Han får det bra, katter är gjorda för att klara sig själva”. Och när husse bar ut honom i trädgården fortsatte han att spinna lågt och kura ihop sig i den där varma famnen. ”Hej då, gubben,” sade husse och satte ned katten i gräset. Han kliade honom bakom öronen innan han gick tillbaka. Tiger sträckte på sig och fick sedan syn på en fjäril som flög just utom räckhåll. Förtjust jagade han den lilla fladdrande retstickan över hela gräsmattan, utan att reagera på det välbekanta ljudet av bilen som familjen brukade använda var och varannan dag.
När Tiger travade tillbaka till stugan var dörren stängd, som brukligt när hela familjen var borta, så han fortsatte att jaga fjärilar och flugor och sin egen svans ett par gånger av misstag. Han tog sig många små härliga tupplurar och lyckades till och med fånga en skalbagge – fast han blev så förvånad över detta att han genast släppte den igen.
Men så började Tiger bli allt hungrigare, och krafsade på dörren till stugan som han brukade göra för att blir insläppt, men det var ingen som öppnade. Den natten sov den lilla katten under trappan till ytterdörren.
Nästa morgon var en väldigt konstig morgon, för där fanns ingen stor skål med mat och inget knä att hoppa upp i och ingen matte som kliade honom och ingen att leka med. Tiger krafsade än en gång på dörren, men den öppnades inte idag heller.
Dagen fortsatte lika konstigt och skrämmande, och den lilla katten var hungrigare än någonsin. Olyckligt gick han omkring huset, jamade och krafsade på både dörrar och fönster. När en fjäril fladdrade förbi satte han genast efter, men fick inte tag på den. Och naturligtvis travade han glatt tillbaka till stugan och krafsade på dörren för att bli insläppt, för det var så det gick till. Men det var hemskt konstigt, för ingen öppnade fast han krafsade och jamade.
Dagarna gick, och Tiger stannade vid huset och krafsade på dörren och väntade. Han lapade vatten som samlades vid husknuten, och för första gången åt han upp de små grodor han lyckades fånga, så hungrig var han. Hela tiden väntade han på att den där överfulla matskålen skulle ställas ned och att matte skulle placera honom i knät och klia honom.
Tiger skulle säkerligen ha stannat kvar vid stugan och väntat tills vinterkylan hade tagit honom, om det inte varit för Bertil. Bertil var en hund som inte alls tyckte om katter. Bertil tyckte inte ens särskilt mycket om att jaga katter, men han gjorde det ändå. Och en fuktig höstdag fick han syn på Tiger på farstubron, och skällde högt innan han slet sig loss från sin husse och började jaga den storögda katten. Tiger sprang som han aldrig hade sprungit förr – tvärs över gräsmattan, genom skog och över fält, trots att de ilskna hundskallen hade tystnat bakom honom. Utan mål fortsatte han, satte tassarna mjukt och snabbt på den kalla marken. Han sov en stund, ihopkurad i en hög av löv, och vaknade av en igelkott som också upptäckt den utmärkta sovplatsen.
Tigers resa fortsatte, och en morgon upptäckte han någonting alldeles nytt. Det föll något från himlen som inte alls var regn, utan något mycket mjukare och kallare. När det låg på marken såg det precis ut som vispad grädde, men det var det förstås inte. Nej, och blött om tassarna var det också! Inte det minsta trevligt.Så en dag fick Tiger se en liten stuga när han kom ut ur en skogsdunge. Han visste precis vad en stuga var – det fanns en dörr där man gick in, och fönster som man kunde titta ut eller in genom – fast han förstod inte riktigt hur det där fungerade – och där inne var det varmt, och där fanns hussar och mattar som kliade och lekte och gav honom mat. Jodå, han visste precis vad en stuga var.
På trötta ben gick Tiger upp för den lilla trappan och krafsade på dörren för att bli insläppt, för det var så det gick till. Dörren öppnades och där stod en matte och tittade förvånat på honom och sade, ”Men vad är du för en liten krabat?” och en massa andra saker som Tiger inte heller förstod. Några ord kände han igen – hungrig, och mat, och – usch och fy – dusch, det var sådant där inomhusregn, och fisk! Det visste han vad det var! Och fastän matten duschade honom spann han så mycket han orkade, för det var så skönt att vara tillsammans med en matte igen. Efter duschen blev han ordentligt torkad och spann ännu mer. Så fick han fisk att äta, och spann lite till. Sedan var han så trött att han knappt orkade stå på benen, men matte lyfte försiktigt upp honom i soffan, och han uppfattade ännu ett ord han kände igen – sova. Vingligt klättrade Tiger upp i knät på matte för att inte hon också skulle försvinna. Och det gjorde hon inte.