Som jag befarat kom den stora sammandrabbningen snabbare än jag kunnat annat. Findus och Aramis hade ännu så länge inte stött på de nya grannarna och deras katter.
Men det tog inte lång tid innan de mötte på grannarnas okastrerade katt.
Findus började bli till åren. Han var nu 18 år, en hög ålder för en katt, speciellt med tanke på det liv han levat. Han var fortfarande stridlysten men åldern satte stopp för hans slagsmålsförsök. Han gick allt kortare promenader, alltid med Aramis som följeslagare. För det mesta låg han inomhus och vilade. Aramis som var några år yngre gick numera promenader för sig själv.
En dag när bägge katterna var ute kom grannarnas katter på besök. De hade gått in i stallet för att utforska och hade förmodligen inte räknat med att Findus och Aramis skulle befinna sig där just då. Det som hände var att de fick syn på varandra och Findus började med sitt skrämmande läte och resta rygg. Ingen normal katt hade stannat kvar i ett sådant läge men grannens katt lät sig inte skrämmas utan stannade kvar och började utmana Findus.
Det blev världens slagsmål inne i stallet. Aramis höll sig från början något avvaktande men till slut blandade sig även han in i slagsmålet. Det var världens liv och jag gjorde allt för att stoppa slagsmålet. Stora pälstussar flög i luften, det var vrål och skrik, men till slut gav grannens katt upp.
Efter den händelsen blev Findus alltmer trött, det ända han gjorde var att sova och äta. Gick han ut höll han sig nära huset. Aramis däremot som var något yngre fortsatte att utforska omgivningen.
Jag beslutade att göra en hälsokontroll på bägge katterna för att se om allt stod rätt till. Bägge katterna var helt friska förutom att de hade tandsten som veterinären tog bort.
Findus som alltid varit väldigt sällskaplig, velat sitta i knäet och fjäska, fjärmade sig allt mer. Jag visste inte vad jag skulle göra. Aramis var än så länge pigg och fortsatte att gå långa promenader. Men Findus blev allt stelare och började gå med staplande steg. Gick han ut så la han sig under syrenhäcken. Det var sorgligt att se. En sådan stor och kraftfull katt hade totalt förändrats. Grannens okastrerade katt fortsatte att besöka stallet och vår tomt, men han gjorde aldrig fler utfall mot Findus. Det var precis som han förstod att detta var en svag och gammal katt.
Jag tänkte på vår tid tillsammans. Alla år som gått. Så mycket glädje Findus hade gett mig. Han hade verkligen varit en god vän. Ännu så länge verkade inte Findus ha ont av sin höga ålder och Aramis gjorde allt för att liva upp honom, men det hjälpte inte. Findus bara sov och sov under syrenhäcken.
Det var fortfarande höst och rätt så varmt ute och Findus fortsatte att ligga under syrenhäcken. Han såg trött ut. De gula ögonen hade mist sin glöd och det ända han gjorde numera var att sova och äta. Ibland gjorde han små försök att lämna syrenhäcken, att promenera runt lite. Men det var inte långa stunder.
En tidig söndags morgon vaknade jag tidigt. Det var något som inte kändes rätt. Jag gick ut och fann Findus som vanligt under syrenhäcken. Han låg där men han kunde inte resa sig upp. Han gjorde flera försök att ta sig upp och det lyckades med frambenen, men bakdelen föll bara ihop. Han verkade klar i huvudet och jag gick in och hämtade lite mat. Han åt lite grann. Men eftersom han inte kunde stå blev det mer att han låg ner och åt. Det kändes mycket sorgligt. Min starka modiga katt som hade gett mig en sådan glädje under många år. Skulle detta nu vara slutet. Han var inte alls sitt forna jag och jag kände att han led av detta.
Jag ringde och rådfrågade olika veterinärer. De flesta var ense om att det rörde sig om en blodpropp i bakdelen. En del misstänkte att det kunde röra sig om en stroke. Han var så pass gammal nu så allt kunde hända.
De flesta veterinärer jag talade med menade att det bästa för Findus var att få somna in. Att genomgå långa och plågsamma undersökningar var inte värdigt för katten. Visst kunde man lägga honom på dropp och göra massvis med undersökningar. Och även om det hittade felet var det inte säkert att han skulle bli bra efteråt. Nu var det upp till mig att besluta vad jag skulle göra. Jag hade fruktansvärd ångest. Vad skulle jag göra? Mitt förstånd sa att det bästa var att Findus fick dö. Men mitt hjärta sa nej. Jag pratade mycket med min man om de olika alternativen. Men han tyckte att det bästa för Findus var att få somna in.
Hela situationen kändes fruktansvärd. Findus hade levt hos mig in nästan 20 år. Skulle nu detta vara slutet. Efter ett par dagars ångest och funderande beslutade jag mig till sist att låta Findus somna in. Han hade ingen livsglädje längre och var mycket, mycket långt från sitt forna jag. Skulle detta vara slutet av hans liv?
Jag ringde en av veterinärerna och bad att de skulle att komma hem till mig. Jag ville att allt skulle ske så naturligt som möjligt och att Findus inte skulle känna sig stressad eller ångestfylld.
Dagen därefter kom veterinären hem till oss. Findus låg under syrenhäcken. Jag ville vara med hela tiden så jag satte mig bredvid syrenhäcken och tog Findus i min famn. Han verkade inte längre vara medveten om vad som hände. Jag pratade med honom, smekte honom över ryggen och talade om för honom hur mycket han betytt för mig och hur mycket jag älskade honom.
Jag tänkte tillbaka. Nu satt jag här åter med en sjuk katt precis som jag hade gjort för nästan 20 år sedan. Det var då den veterinären hade tyckt att det var lika bra att avliva katten för han var så sjuk. Detta motsatte jag mig bestämt då.
Veterinären gav honom en lugnande spruta och han somnade in i min famn. Därefter fick han en överdos av narkos och jag satt och såg hur hans hjärta till slut slutade att slå. Som en klocka som plötsligt stannar. Findus var död. Min älskade Findus som kämpat i stort sett i hela sitt liv var nu borta. Jag var fruktansvärt ledsen. Men jag lyckades på något sätt övertyga mig om att det bästa för Findus var att få somna in. Han var gammal och hade till största tiden levt ett mycket bra liv. Jag begravde Findus under syrenhäcken.
